Sorg

I går dog en vän. Vi träffades inte så ofta men vi trivdes i varandras sällskap. Ännu en människa som fått ge efter för canserns härjningar. Mina tankar går till hans hustru som nu står ensam efter ett långt liv tillsammans med honom. De vuxna barnen och barnbarnen som förlorat en pappa, svärfar, morfar och farfar. Med fina minnen hedrar vi honom.

Söndagen blev en dag i tankar. Jag kan inte låta bli att reflektera över min egen situation. Nu är jag canserfri, men ... har man en gång haft det så finns det som ett virus i kroppen, beredd att åter blomma upp. Jag är innerligt tacksam över det liv jag lever och den glädje jag känner över att kunna arbeta, resa och umgås med vänner.

Jag har börjat förbereda julen och ser fram emot att träffa släkt och vänner. I går satte jag nya gardiner i vardagsrummet och letade ljusstakar. Nästa helg blir det dags att tända dom. Pö om pö blir det städat, bakat, rullat köttbullar och kokt skinka. Jag har förresten beställt en färskt skinka utan all behandling så att vi kan salta själva och koka. Hoppas den blir bättre än alla äckliga illaluktande skinkor som inplastade ligger i kyldisken.

Nu är det dags att ta sig till jobbet. I dag ska det bli en NSE-presentation och sedan ska det skrivas fakturor och förberedas för julskyltning.

Alla Helgons helg

Alla Helgons helg. En fin helg att minnas de som inte längre finns med oss. I år är det 10 år sedan min älskade pappa lämnade oss. 10 år av saknad men också 10 år med minnen från de år vi hade honom. Många gånger har vi sagt ,-minns du pappa ,det där skulle han gillat. Mina tankar går också till vänner och andra släktingar som numera lever i en annan dimension. I går var vi till kyrkogården och tände ljus. En stund av stillhet, en tår på kinden, en suck av saknad. Tack för att jag fått ha er, för det avtryck ni gjort i mitt liv.

Det slår mig allt oftare hur viktigt det är att uppskatta sina nära och kära medan de lever. Kram till er.

Flash back

Det känns konstigt när man blir påmind om tonårstiden. Vi minns samma saker men på olika sätt.
En ungdomsvän ringde mig sent på lördagkväll. Vi har inte hörts av sedan mitten av 60-talet.
Jag bodde då ett par år i Småland och vi gick i samma klass. Vad jag skulle vilja se hur han ser ut idag. Då, var han ganska liten, brunbränd och duktig i fotboll. Han berättade att han spelat fotboll fram till 40-årsålder.
Vi var ett par, väldigt oskyldigt. Minns inte att vi ens pussades, men han stod alltid vid min bänk i skolsalen.
Han är fortfarande Smålänning och har sin familj där.
Jag flyttade och började högstadiet i Långsele. Gifte mig så småningom med min stora kärlek och bildade familj med honom.
Nästa helg har de klassträff i min smålandsklass. Jag hoppas jag får bilder som visar mina kamrater från den tiden.
Tack R för att du ringde. Det var ett trevligt samtal.

Flash back

I dag har jag pratat med en klasskompis jag hade i Hillerstorp 1966. Vi var båda nya i klassen och hon kom från Finland. Vad roligt det var att prata med henne. Det planeras klassträff i Hillerstorp den 9 oktober men jag har inte möjlighet att delta. Är faktiskt lite ledsen över det, då det skulle ha varit roligt att se alla. Det har ju gått massor av år sedan jag flyttade tillbaka till kära Norrland.

Jag minns min första dag i klassen. Det var vid första advent och klassens lärare var tillika kantor i kyrkan. De sjöng Dona nobis pacem, som jag aldrig hört tidigare.
I denna skola hade de heller inte skollunch så vi hade matpaket med. Jag minns med fasa dessa mackor och saften vi drack. En dag hade jag tätte eller långfil som det nu heter. Alla tyckte jag hade äcklig mat. Jag älskade det.

Jag minns också min smålandskärlek. Han flyttade någon månad före mig och vi var ledsna båda två. Jag kommer särskilt ihåg en dag när klassen skulle åka till Gnosjö, eller om det var Värnamo, för ett besök på badhuset. När det var dags att gå i badet kom min förälskelse ner och hade skrivit SIV med tuschpenna på hela kroppen. Jag skämdes så jag vägrade bada. Fick gå en promenad med några som var förkylda i stället. Det var kärleksförklaring det.

Nej nu ska jag sluta, för minnena är mer värdefulla för mig än för er, men det är härligt att tänka tillbaka och jag vill veta vad det blev av alla. Hur dom ser ut osv. Hoppas få lite kontakt fastän jag inte kan vara med på träffen.