Glädjeämne

Onsdag den 13 januari och jag jublar. I dag har jag avslutat min cytostatikabehandling. 12 behandlingar som nu är avklarade. Alla mina prover är bra och inget indikerar på metastaser. Nästa vecka på fredag ska jag göra en CT -röntgen för ytterligare kontroll. Jag känner mig full av hopp och ber mina skyddsänglar att finnas hos mig även framledes.

När jag åkte hem från sjukhuset gick jag in på affären och köpte en smaskig kaka och sedan till mor för att dela kakan och känslan med henne. Jag köpte även en blomma till min man som är mitt största stöd i tillvaron.

Utanför mammas port mötte jag en bekant som kan ha betydelse för mitt arbete. Vi samtalade en stund och beslöt att höras av igen. Kanske ett nytt uppdrag ligger på lut? Det gäller att gripa tillfället i luften och att våga föreslå. En härlig känsla sprids i mitt bröst och jag kan lugnt säga att jag älskar livet och vad det har att erbjuda.

Nedanståendetext fick jag en gång i min hand och den har följt mig sedan dess. Nu delar jag den med dig, var så god.

Det enda som finns, är nu.
Detta nu, precis nu.
Förfluten tid existerar inte. Var skulle den finnas?
Den är endast spår, påminnelser, orsaker.
Det är inte möjligt att handla i den, det är inte möjligt att ändra den. Man kan endast förhålla sig till den, och det gör man alltid i nuet.

Detsamma gäller framtiden. Den finns heller inte, endast som en tanke, en abstraktion, en framtida beskrivning av nuet
liksom en väderöverblick. Men den finns inte där.
Den finns endast i våra tankar och det är inte på grund av att det nuet, vi är i, har utvecklat sig och blivit något, som liknar ( eller kanske inte liknar) den framtid, vi föreställer oss, att den existerar. Och så har den blivit till nu.

Allt vad som reellt sker, sker i nuet.
Nuet är evigt, konstant, men hela tiden under förvandling. Hela tiden på väg från det, som är nu, till det som kommer att bli.

Nuet är därför det, som finns.
Det enda, som finns.